det är bara hatten som saknas....

...sedan är hon en tvättäkta cowboy. En av favoriterna för tillfället är denna lilla gunghäst som Lillan fick i namngivningspresent av sina faddrar. Minst en gång varje dag kryper hon sitt allra fortaste fram till denna lilla häst och reser sig mot den och slår lite med handen i den röda "sadeln". Det bästa med just gunghästar är att man kan ta dem direkt ifrån stallet och börja galoppera jättefort utan någon egentlig uppvärmning, de klarar det. För att galoppera jättefort är superskoj.

Jag minns min första gunghäst. En brun ståtlig sak med äkta fejkläderträns och sadel med riktiga stigbyglar i metall. Han var inslagen i ett stoooooort paket, det största den julen och jag minns att jag blev såå glad när det där stooora paketet var till mig- Lillebror var inte lika glad, stooora paket var liksom hårdvaluta när man var liten. Och när innehållet visades tror jag att jag om möjligt blev ännu gladare. En egen häst! Det är inte varje dag man får det...

När man tröttnat på att galoppera jättefort kan man ju alltid försöka sig på någon slags början till något slags voltigetrix, men den dumma mamman anser inte att Lillan är mogen för det riktigt än och säger argt att det kan vara farligt att göra så. Men man kan ju alltid testa hmmm... hon kanske ändrar sig... Men en hatt hade ju suttit som en smäck- perfekt till sommaren sen oxå då kan man ha cowboyhatten som solhatt kanske..minns.

.