en vanlig torsdag blir till vävda livsöden och elefantplåster

Har ni sett serien När livet vänder på SVT? Jag började se på något program för ett ganska bra  tag sen men var tvungen att stänga av för jag bara grät. Nu satt jag och såg ett program igen om Tomas Sjödin som förlorat två söner. Det var en sak som jag speciellt fastnade för i programmet. Ett ting som låg tyst, fast ändå i parad över köksgolvet. En trasmatta. Vävd av en massa lakan och kläder som man rensat ut efter att den tredje sonen flyttat hemifrån. Saker som ingen mer antagligen skulle använda men som bar på allt för mycket minnen för att kunna kastas.

bild från Fridas gård

Och när jag senare lyssnar på hans vinterprat på P1 förstår jag så väl varför de valde att göra en trasmatta. En matta som anses vara lite sådär lagom anspråkslös och vardaglig. Men det är ju precis sådär som Tomas säger i sitt vinterprat- Livet består ju tillmestadels av tisdagar och torsdagar och tänk att ha alla de där tisdagar och torsdagarna invävda till något som man kan värma fötterna på medan man väntar på att kaffet ska bli klart...

Denna torsdag har vi varit på ett läkarbesök med Lillan eftersom hon inte riktigt gått upp i vikt som man hade önskat. Kan ju meddela att hon denna gång trots allt gått upp igen och växt någon centimeter till, och de kalorier hon fått i sig till frukost sprang hon troligtvis bort under besöket hos farbror doktorn. Kul med liviliga barn men fruktansvärt svårt som förälder att koncentrera sig på att delta i samtalen om möjliga orsaker till viktförsluster medan man springer med där fram och tillbaka över golven med smått krökt rygg och försöker parera de infall av att kasta sig ner på marken som Lillan får när hon helt plötsligt ser en liten kloss som ramlat in under vågen eller en liten liten fläck som måste undersökas på golvet. Det är spännande att vara hos doktorn. 

Det var inte lika spännande att någon timme sedan ta blodprover kan ju sägas. Spruträdda pappa fick lämnas på hemmaplan och Lillan fick ett snyggt elefantplåster på armen efteråt. Är bamseplåstrernas tid förbi? Det var nog egentligen inte så mycket nålen som var det farliga med själva blodprovtagningen utan det där att man var tvungen att ligga helt stilla- Inte Lillans melodi alls. Spelar ingen roll hur man sjunger eller försöker distrahera med flygande krokodiler, men så fort man fick stå upp på britsen så var allt bra igen. En banan senare och en massa lekande i lekrummet så bar det av hemmåt. Det var till och med så att ena sjuksköterskan frågande såg på oss -Är ni kvar här fortfarande? Hon kunde ju såklart inte veta att när man väl får möjligheten att åka rutschkana, och gå fram och tillbaka med en barnvagn gjord för stora bebisar trots att man knappt når upp till handtagen, då måste man ta sådana tillfällen. 

En hämtpizza senare har vi sedan hela eftermiddagen legat i sängen och tagit igen oss efter dagens bravader. Och sett lite på WebTV och lyssnat lite på webradio...

och om man inte orkar lyssna på hela vinterpratet-lyssna bara 28 minuter in i programmet på Tomas TaCK.. för det var så jag kände idag när vi mötte läkare och sjuksköterskor på Barnavdelningen, då de sjöng (kanske inte alltid vackert,:)) men det lugnade Lilleskruttan när det skulle lyssnas på hjärtat och vägas och ta blodprov. Eller om det var för att lugna mig kanske där jag låg på britsen och höll i en liten, men ack så stark och åmande arg och skrikande kropp, som inte alls ville ha färgglada band runt armen eller ligga still tillräckligt länge för att man skulle få ihop tillräckligt mycket blod.

 och om man inte orkar titta på hela avsnittet på Svt kolla bara ca 2 min in och se en av världens vackraste mattor...