med lite hjälp..

...så kan allt gå lite fortare och lite enklare. För det är ju så att ibland behöver man lite hjälp i livet. Det kan handla om stora saker eller små, som att ha någon i ens närhet som kan gå ut med hunden när man själv inte riktigt hinner med eller ha en pappa som klipper gräsmattan så som grannen har. Ensam är inte alltid stark. Jag är dock ganska dålig på att be om hjälp, är väl rädd att hamna i någon sorts tacksamhetsskuld och rädd att uppfattas som lite svag och inte tillräckligt duktig. 

 Men jag har fått lära mig att be om hjälp av människor jag inte känner. Jag har flyttat en hel del under mitt liv, flyttade ganska tidigt hemifrån (dock tillräckligt nära föräldrarana så att pappa fortfarande kunde komma och byta ut lampor eller fixa stopp i avloppen:) ), åkt till Italien som Au-pair där jag blev bestulen på plånbok och annat under en blixtvisit i London och kunde egentligen inte ta mig någonstans (fast just då var det mest hemska att denna förbaskade tjuv stulit mitt smink), men med lite hjälp så löste sig allt, levt säsongsliv där det inte fanns någon pappa som kunde fixa motorstopp, men det fanns andra som snällt hjälpte till, bott i storstäder där nya kompisar fick bli ett skyddsnät och allt har i det stora hela löst sig väldigt bra nästan jämt.

När vi fick veta att vi skulle få barn blev jag lite stressad eftersom alla hade sagt när vi skaffat vårt lilla hus att "passa på att renovera och fixa nu innan ni får barn-för sen hinner man ingenting". Och vi som inte hade någon nära familj i vår närhet! Ingen mormor eller farmor som kanske kunde rycka in lite som barnvakt när man hade haft en dålig natt och hur 17 skulle något bli klart någon gång. Tja det har löst sig, nej det går inte lika fort med renovering när man har barn-iaf inte för oss. Man får rätta sig efter en annan person och passa på att göra tvåsamhetsrenoveringsarbete medan Lillan sover eller under de stunder hon tycker det är skoj att sitta i barnstolen och kolla på när vi fixar (vilket inte är så ofta alls). 

 Anna och hennes familj har löst det på ett roligt sätt, och vi försöker lösa det på lite liknande sätt. I helgen kommer Lillans mormor och morfar och hälsar på. En enbent pirat (eftersom morfarn tydligen lyckats såga sig själv lite i benet) och hans maka. Men även enbenta pirater kan förhoppningsvis leka tittut och kanske sätta på lite kaffe och jag och T ska försöka komma en bit på det här eländiga vardagsrummet. Måla tak och kanske golv står på den tänkta agendan och med lite hjälp utanför vardagsrumsdörren så ska vi förhoppningsvis kunna undvika att penslarna torkar ut mellan omgångarna.

Och en liten hemlighet; min erfarenhet säger att de allra flesta tycker det är ganska roligt att hjälpa till och känna sig lite behövda. Och så kan man ju alltid erbjuda sin hjälp tillbaka...